Enkla installationer ger självständiga individer

En rörelsesensor på väggen, en annan vid balkong- eller ytterdörren och en sensor som känner av när tv:n är i gång. Det är några av de IoT-enheter som installerats hemma hos äldre i Skellefteå och utgör kärnan i iVO-projektet.

Totalt deltar tolv personer i Skellefteå i projektet. En del har hemtjänst, andra inte, en bor i villa, resten i lägenhet.
– Vi har försökt att hitta deltagare som funnits i vår verksamhet och som varit lämpliga utifrån att de kunnat ta till sig tekniken och använda sig av den, säger Kenny Lundström, teamet för välfärdsteknik i Skellefteå kommun.

Två av dem erbjöd sig att vara med efter att ha läst om projektet i lokaltidningen.
– Det är egentligen det bästa, då känner de själva att de vill vara med och ju mer öppen man är för projektet, ju mer kommer man att få ut av det, säger deltagarkoordinatorn Lena Dahlgren.

Att deltagarna nappade på projektet från start tror de beror på själva konceptet.
– Någonstans kunde vi förmedla att detta är jättebra: Med enkla installationer kan vi trygga individerna och låta dem fortsätta vara självständiga, säger Lena Dahlgren.
– Vi sa också att bara genom att vara sig själv kan man vara med och utforma morgondagens vård och omsorg, säger Kenny Lundström.

När deltagarna och anhöriga hade lämnat sitt samtycke genomfördes intervjuer och det personliga behovet lade sedan grunden till vilka sensorer som installerades. Hur många som sattes in berodde på bostadens storlek och utformning.

Här blev det viktigt att återigen förmedla syftet med projektet och att deltagandet är helt frivilligt.
– Det är data vi är intresserade av, inte vem som gör vad. De är fria att göra precis vad de vill under hela dygnet, det är vi som ska anpassa oss och lära oss vad de vill ha, säger Lisbeth Johansson, projektledare inom vård och omsorg, Skellefteå kommun.

Efter att sensorerna kommit på plats har Lena Dahlgren haft tät kontakt med de boende och efter utbrottet av covid-19 märkte hon att kontakten delvis fick en annan betydelse.
– Jag tror att det betyder ännu mer då att det alltid finns någon som återkommer, det blir någon slags trygghet. Genom covid-19 fick vi hitta nya vägar att ses, säger Lena Dahlgren.

Den oväntade pandemin ledde också till andra funderingar.
– Batteritid är ju en fjuttig grej egentligen, men också en lärdom, speciellt nu med covid-19. Kanske ska man ha självladdande batterier så att man inte behöver komma in i bostaden för att byta, säger Lisbeth Johansson.

En annan insikt har varit betydelsen av att deltagarna haft en fast och personlig kontakt.
– Det är ju fler kommuner med i projektet, men det är egentligen bara vi som haft det här upplägget och det har gått bra, ingen har hoppat av, säger Kenny Lundström.

Lena Dahlgren håller med.
– Det tar ganska lång tid efter att sensorerna satts in till att man börjar få praktisk nytta av dem. Då har nog den personliga kontakten betytt otroligt mycket istället. Det blir någon slags familj.

Sedan i juli skickas notifieringar ut från nio av bostäderna. I sex av fallen går notifieringarna till närstående, i tre av fallen skickas de till Lena Dahlgren.
– Alla kanske inte har anhöriga eller vill att det ska skickas till dem.

Den feedback som kommit hittills har varit god, men annars är det för tidigt att tala om något direkt resultat.
– Men om man ser det i ett längre perspektiv inom vård och omsorg, så står vi ju inför det faktum att färre kommer att behöva göra mer och enda sättet att råda bot på det är att kunna bli smartare i hur vi arbetar. Vi ska se till att vi kan ha våra varma händer där de behövs mest och detta är definitivt ett sätt att göra det, säger Kenny Lundström.

Lisbeth Johansson säger att de flesta människor har en inneboende längtan efter att få vara så självständig som möjligt och att detta kanske kan vara en del i den visionen.
– Om det här skulle falla väl ut så kommer andra kommuner vara uppenbart intresserade, alla står inför samma utmaningar. Det finns ju potential i det om man hittar rätt, säger Lena Dahlgren.

 

 

 

Dela på

Fler inlägg